Ingenbarnsland

Gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och ansiktena hårda som sten. Stället heter Gårdsten. I taggbuskarna finns pantburkar, på gatorna fimpar. Tonåringarna hänger på det halvtomma torget och i trappuppgångarna. Mammas mopp målar råa åttor i snabb takt, våning för våning, sveper runt fyllot som säckat till sömns, hugger mot hörnen och listerna. I taken syns tändarbrända prickar, på väggarna och fönstren snorloskor, snusprillor och sparkmärken. Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen på skolgården brinner. Miira håller i en trimmad tändare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar så att tårarna rinner. Miira är inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon väjer inte för konflikter, vägrar låta någon bestämma över sig och väljer särskild matte när de andra väljer allmän. Hon tänker inte bli trappstädare, utan statsminister eller hjärnkirurg. Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan. Eija Hetekivi Olssons omtumlande debut Ingenbarnsland utspelar sig i Gårdsten och Bergsjön på 80-talet. Som en svetslåga skildrar romanen det Sverige som växte fram efter folkhemsåren.